Allt Började Med Lukten av Bensin

Det var augusti 2017, och jag satt i en hyrd Tesla vid en Supercharger i Sedona, Arizona, när jag kände lukten av bensin.

Det var 35 grader ute, och vi hade suttit där för evigt. Jag förstod ännu inte att det kunde ta så lång tid att ladda ett batteri från 80 % till 100 %, särskilt i extrem värme. Teslan kämpade för att hålla sina batterier svala.

Vid den tiden ägde jag en Kia Soul från 2014, och jag hade läst oroande rapporter om Kior som fattat eld över hela USA. För ett ögonblick kom den bekanta oron tillbaka.

Sedan kom jag ihåg att jag inte satt i min Kia.

Lukten kom från bensinstationen bredvid, där en tankbil fyllde de underjordiska tankarna. Jag var tvungen att skratta åt mig själv. Ändå, med tanke på värmen, var jag också lite orolig för att Teslan skulle fatta eld.

Ingen av dem gjorde det.

Trots den långa väntan älskade jag Tesla-laddningsupplevelsen. Du kopplade bara in den. Inga appar, inga kreditkort, inga instruktioner. Bilen och laddaren skötte allt.

Jag beundrade den enkelheten.

År 2019 bytte jag min bensindrivna Kia Soul mot en 2019 Soul EV. Det var då jag upptäckte hur laddning fungerade utanför Teslas ekosystem.

Jag behövde olika appar för olika laddningsnätverk. Vissa krävde förbetalda saldon. Andra behövde en mobilanslutning för att kommunicera med en server innan de ens levererade elektricitet. Ibland misslyckades hela processen.

Det var löjligt.

Det som överraskade mig mest var att mycket av denna laddningsinfrastruktur hade kommit till efter att Tesla redan hade visat hur enkel upplevelsen kunde vara. Teknik som kommer senare borde vara bättre, eller hur?

Tesla hade satt ribban. Ändå hade stora biltillverkare och laddningsföretag, inklusive företag med enorma finansiella och tekniska resurser, på något sätt lyckats leverera en mer komplicerad upplevelse.

Istället för att samordna kring en sömlös laddningsupplevelse hade branschen lämnat konsumenterna att jonglera med appar, konton, betalningssystem och inkompatibla nätverk.

Företag som GM, Toyota och Kia hade avsevärt större resurser än Tesla hade under sina tidiga år. De borde väl ha kunnat samarbeta för att göra laddning lika enkelt som att koppla in en bil.

Men uppenbarligen var det för mycket att begära.

Sedan lade jag märke till något intressant i det underjordiska parkeringsgaraget i mitt bostadshus. Det fanns ett vanligt eluttag precis bredvid min parkeringsplats.

Jag började koppla in där. Jag hade inte frågat om tillåtelse, men det fanns ingen regel som sa emot, och byggnaden erbjöd redan en gemensam Level 2-laddstation som en bekvämlighet. Genom att ladda vid min egen plats lämnade jag den stationen tillgänglig för de andra EV-ägarna.

Och det var då jag gjorde en upptäckt som förändrade hur jag tänkte om elbilar.

Level 1-laddning var otroligt effektivt.

De flesta dagar stod min bil parkerad i timmar. Jag behövde inte ladda snabbt. Jag behövde bara ersätta den elektricitet jag använt när jag kört runt i stan. Ett vanligt uttag kunde enkelt hantera det mesta av min dagliga körning. Du kan ta reda på om det stämmer för din egen körning med vår EV Home Charger Calculator.

Ännu bättre, upplevelsen var precis det jag älskat med Tesla.

Koppla in. Gå iväg.

Ingen app. Inget nätverk. Ingen komplicerad elektronik som förhandlar med servrar någonstans på internet.

Jag började undra varför bostadsrättsföreningar och lägenhetsbyggnader spenderade tusentals dollar på sofistikerad laddningsutrustning när vanliga uttag eller billiga nivå 2-stationer kunde göra mycket av jobbet.

Elkraften fanns redan där. Laddningsteknologin fanns redan i bilen.

Det som saknades var ett enkelt sätt att spåra vem som använde hur mycket el och vad de var skyldiga.

Självklart skulle det kräva viss tillit. Förare skulle behöva checka in och ut ärligt. Men i en bostadsrättsförening eller lägenhetsbyggnad, där boende redan har en etablerad relation och ett kontrakt med fastigheten, verkade det helt rimligt.

Och om det inte fanns någon internetuppkoppling i garaget? Vem bryr sig? Koppla in, ladda din bil och registrera eller justera sessionen senare.

Jag kunde inte sluta tänka på det.

Till slut bestämde jag mig för att bygga mjukvaran själv.

Jag kallade den EVnSteven.

Ett enkelt sätt för människor att dela befintlig elektrisk infrastruktur, spåra laddningstid och betala sin rättvisa andel utan dyr hårdvara eller onödig komplexitet.

I efterhand tycker jag det är roligt att hela resan började med en bensinlukt i Arizonas öken.

Men den verkliga insikten kom mycket senare, i ett underjordiskt parkeringsgarage, när jag upptäckte hur mycket teknik vi egentligen inte behövde.

David Williston
Grundare, EVnSteven.app